Många har säkert uppmärksammat att det råder delade meningar om vilken terapiform som ger människor bäst hjälp. Striden har periodvis blossat upp mellan KBT förespråkare och psykodynamiska förespråkare. KBT terapeuter brukar anklagas för att vara symtominriktade och ytliga och psykodynamiska terapeuter för att vara flummiga och utan riktning i sitt arbete. Jag vill ge mina personliga reflektioner kring detta utifrån min kliniska verklighet.

Jag har en psykodynamisk grundutbildning i psykoterapi och en vidareutbildning i psykoterapi i kognitiva och beteendeinriktade terapier. Och jag har under såväl psykologutbildningen som psykoterapeututbildningen således själv gått i psykodynamisk respektive kognitiv terapi. Jag har arbetat inom psykiatrin i Stockholm sedan 1988 och med psykologisk behandling sedan 1996.

När jag kom till den psykiatriska öppenvården 1996 så fanns det många patienter som gick i odefinierade samtal,  utan någon diagnos eller behandlingsplan. Det fanns patienter som kunde gå i 5-10 år varje vecka utan att varken behandlare eller patient undrade vad det skulle leda till. Det var tydligt att psykiatrin behövde bli bättre på att diagnostisera psykiska problem för att veta vad man skulle behandla. Efter ett par år blev det allt vanligare att vi diagnostiserade patienternas problem så nu var det bara att behandla dem, eller?

För mig som hade en psykodynamisk grundutbildning blev det efter ett par år alltmer tydligt att jag kunde hjälpa patienterna att få insikt i sina problem, jag kunde bekräfta deras svårigheter, jag kunde hjälpa dem att prata om svåra händelser och de blev lyssnade på men jag kunde inte alltid hjälpa dem att hantera och förändra sin depressivitet, sin ångest, sin självdestruktivitet i nuet, i vardagen. Jag hade ingen tydligt formulerad målsättning eller problemformulering med patienten utan man bestämde ofta att patienten skulle gå en termin eller ett år. Detta eftersom man tänkte att det behövdes långa kontakter för att komma tillrätta med psykiska svårigheter.

I vissa kontakter behövdes det lång, lång tid för att knyta an och för att börja berätta men det fanns problem som jag mer och mer blev varse att det fanns tydliga behandlingsmetoder för och som jag inte behärskade.  Terapiformen kallades kognitiv beteendeterapi. Där kunde individer med panikångest, social fobi, tvångssyndrom, depressioner  mm få en behandling som forskningsmässigt visade goda resultat. Jag tjatade till mig handledning av en KBT terapeut och en ny behandlingsvärld öppnade sig och jag bestämde mig för att gå en KBT inriktad psykoterapeututbildning.

Inom KBT paraplyet betonas bl a att individen skapar och konstruerar sin bild av verkligheten och utifrån sina egna unika erfarenheter. Detta är en viktig del i KBT terapi: att individen lär känna hur hennes tänkande och beteende är konstruerat utifrån hennes erfarenheter och att lära sig att ifrågasätta negativa/destruktiva tankemönster samt utveckla mer hälsosamma beteenden. Vilket i sin tur är tänkt att leda till ett mer nyanserat och realistiskt sätt att tänka om sig själv och sin omgivning. Inom min del av KBT paraplyet anses det även värdefullt att begripliggöra hur individens tidigare erfarenheter hänger samman med hennes nutida känslor, tankar, kroppsliga förnimmelser, beteenden och relationer. Min erfarenhet av KBT är att det i varje terapi arbetas fram en unik terapeutisk process, behandling och förändringsprocess.

Jag uppfattar psykoterapi som ett hantverk, ibland vackert som ett konstverk. Jag kan hålla med kritiker om att KBT kan ses som en snabb lösning, ett ytligt förändringsarbete där man inte går på djupet, men det finns inget i den kognitiva beteendeterapin som motsäger ett djupgående arbete. Och där tror jag alla psykoterapeuter behöver vara observanta vilken terapiform man än arbetar i, att balansera mellan förändring och reflektion. Att klienten blir både bekräftad, lyssnad på och hjälpt till förändring.